toxicgirly

Det är minnen som blir färska i sommarbrisen. Som att öppna ett pepparkar och hälla det i ett av alla sår jag bär. Men jag sitter tyst, frågar inte, tänker inte ens på att fråga, drar ihop mig med händerna knäppta om mina uppdragna knän. Jag vilar hakan mot knäna, ser mig om: det är ingen där. Det är ingen som skvallrar, som andas tungt i min nacke, inte heller finns ansiktet där som får det att vända sig i magen på mig. Jag andas tungt, men jag vet att snart blir det bättre. Smaken av apelsin vilar kvar i mitt tandkött efter jag fått en Zyprexa av min omhändertagande man. Jag känner: all dramatik, alla tårar, alla djupa sår, alla knivhugg, allt skitsnack - det har vart värt det. För på kvällen när vi ligger där i sked och skrattar ihop, fantiserar om en framtida familj, skoj bråkar om namn, förenas i en varm, mjuk kyss: vi har blivit så starka. Vi stod varandra tidigare så tätt inpå att inte ens en gnutta luft kunde pressa sig igenom - men idag är vi sammanvuxna. Jag och min man. Det är vi, mun enkeli.


pusu