toxicgirly

Jag stor trivs med mamma här hemma i Sverige. Jag är på topp och orkar göra saker. Jag är ute på lång prommisar med hundarna, har gått till rymdtorget (som ligger alldeles runt hörnet, men innan kunde jag inte ens tänka tanken), jag har vart ute med mamma och hundarna och plockat svamp där vi tidigare bodde, idag åkte jag spårvagn OCH buss hela vägen till Kärra med mamma till bror och familj UTAN att få panik attack och må allmänt sämst. Jag klarar mig bra med mamma vid min sida, och fasar därför över hennes korta vistelse. Dock njuter jag självfallet till hundra av hennes närvaro, hennes goa kramar och hennes mammande. Jag känner mig som liten igen och blir omhändertagen och behöver inte vara rädd för något längre. Ingenting kan röra mig eller göra mig illa, och det gör ont att det inte kommer vara så för alltid. Men jag skall försöka fortsätta vara stark. Imorgon skall jag ringa Storås Ridklubb och be om att få börja rida hos dem, och denna gången skall det banne mig bli av med. Jag vill så gärna rida igen, och hästar är så bra för psyket. Sen har min psykolog skickat en remiss till Borderline-enheten så nu väntar jag på ett brev från dem och så vågar jag se lite ljust på framtiden. Jag vågar inte lova att det kommer hålla sig såhär, men jag gör det iaf nu och det är huvudsaken. Att jag kan göra det. Jag är inte helt hopplös. Hoppas mina pärlor mår bra och har det fint. Tänker på er dag som natt.


pusu.