inkompetens

Jahapp. Igår trodde sig en av patienterna att han kunde "daignostisera" mig och menade i grunden att jag hittar på allt. Det känns ju kul att en patient kommer fram och säger så när jag STÄNDIGT får skuldkänslor efter ett samtal och tror att jag ljuger fram till dess att motsatsen bevisas och det blir en ond cirkel av allt. Jag sa till honom att gå ut ur mitt rum, och några minuter senare fick jag ett brev, jag tog motvilligt emot det och slängde sedan igen dörren i hans ansikte.
Han skrev:
"Hej, My
Jag ser inte dig som min bäste vän,
jag ser inte dig som en vän
Jag ser dig som en medmänniska.
En mycket vacker kvinna som
har haft stora motgångar och otur
i livet, som gör att du mår dåligt.
Jag ser en fin människa, jag ser en
förvirrad och ledsen kvinna. En kvinna
som verkar så fin. Jag säger
verkar för jag vet inte, jag tror.
Jag ville hjälpa, stödja, krama
och finnas där för dig oavsett
vilken personlighet som är just
nu. Jag vill fortfarande vara
där, fråga mig inte varför, men
så är det. Jag är rak, ärlig och
omtänksam. snälla var inte arg
Jag vill dig bara väl. Jag tog mig tid
idag, för att det kändes rätt förlåt. //"(hans namn)

På baksidan:
"P.S. Du är starkare, snällare och
har fler goda egenskaper än
du tror. Det är jag säker på D.S."

Alltså. Visst. Brevet är sött, snällt och han ber om ursäkt. Men nej. Han är inte min vän, jag är inte hans - what's the point? Jag orkar inte bry mig, så nu skall jag prata med honom och säga det att han får hålla sådant för sig själv, för jag är inte intresserad av att höra hans åsikter om vad jag lider av. Inte det minsta. Dessutom skall jag träffa läkaren idag så det gäller att jag har orken uppe. Annars kan det gå åt pipan.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0